Jag heter Carina Ljungfelt och har förmånen att bo i det vackra böljande landskapet strax väster om Österlen. Jag har arbetat som distriktsläkare i många år men sen 2022 håller jag bara på med Mind Recovery.

Jag har alltid varit intresserad av människor, hälsa, idrott och friskvård. Min första universitetsexamen tog jag på GIH i Örebro, idrottslärarexamen 1985. Jag läste därefter medicin i Lund/Malmö och tog läkarexamen 1991. Sedan tog det 12 år tills jag blev specialist i allmänmedicin 2003. Under de åren blev jag mamma till tre fantastiska barn och förutom mammaledighet jobbade jag också mycket deltid.

När jag påbörjade arbetet som läkare tyckte jag att jag hade den perfekta bakgrunden för att uppnå mitt motto: ”att göra alla människor friska och lyckliga”. De första åren handlade mycket om att lära sig vad läkararbetet innebar, hur verksamheter fungerade och självklart ville jag vara en bra läkare. Det innebar också att lära av de äldre, mer erfarna. Det konceptet innebar ju också att man stöptes i de former som rådde inom sjukvården. Mitt motto kom alltmer i bakgrunden.

Efter hand som jag fått mer kött på benen i min yrkesroll började jag fråga mig varför så många var (kroniskt) sjuka och så många, redan från ganska ung ålder, gick på mediciner som de aldrig blev av med. Väldigt få blev friska. En hel del av de som faktiskt blev hjälpta, återkom med samma eller liknande besvär några år senare. Varför gör vi så få, eller inga, friska och lyckliga?

Jag började titta på vad som gör en människa frisk. Naturligt för mig att börja med var fysisk aktivitet, med min bakgrund som idrottslärare. Så under ett par år var jag engagerad i ett projekt med kommunen där jag jobbade, Skåneidrotten och de lokala idrottsklubbarna. Projektet var FaR, fysisk aktivitet på recept. Det finns mycket vetenskap kring hur nyttigt motion är för hälsan och den tid personerna var med i projektet upplevde de som mycket positiv och de allra flestas hälsa förbättrades både fysiskt och mentalt. När deras tid i projektet var slut återföll dock de flesta i sina gamla mönster.

Sedan började jag läsa på om kost och näring. När jag läste medicin var näringslära på schemat en vecka, och det var grupparbete så i princip bara de som var intresserade lärde sig någonting. Med moderna och individanpassade kostråd hjälpte jag några patienter till bättre hälsa.

Mitt stora grubbleri under egentligen alla år var hur vårt psyke egentligen fungerar. De stora psykiatriprofessorerna ”bråkade” om vem som hade rätt, den biologiska modellen - det beror på hormoner och hjärnskador, eller den psykodynamiska modellen - det beror på traumatiska barndomsupplevelser. Oavsett vem som hade rätt hjälpte vi inom varken psykiatrin eller öppenvården knappt någon att bli frisk, och ännu färre att bli friska och lyckliga.